DÖMD INFERTIL MEN GRAVID ÄNDÅ!!! PART THREE...
DEL 3:
...Nu har vi kommit till slutet av april -82 (nu går det snabbt), jag och två kompisar (J & L), hamnade på en fest där jag direkt får syn på en "spoling" med långt ljust hår som sitter o halvsover i en fåtölj med en ölflaska i handen, jag visste vem han var genom mina yngre bröder samt ryktesvägen. Fråga mig inte vad som hände men jag blev störtförälskad i honom på direkten, vände mig till mina vänner och sa: "Honom ska jag ha, vi kommer att gifta oss en dag men vi får inga egna barn tyvärr", exakt så sa jag till dem! De flinade lite mot mig o sa ungefär så här: "Jaja, det ordnar sig nog ska du se"...
...Nu hoppar jag över lite detaljer, de kommer i min andra berättelse såsmåningom men i början av Juli blev vi "ihop" som det hette då! Vissa tyckte det var jättekul ( bl a med tanke på vad jag sagt på den där festen), andra tyckte väl mindre om det...En viss förståelse kan jag ha för de som tvivlade, jag var ju trots allt ca 7 ½ år äldre än honom och hade två ungar med mig i bagaget dessutom! (Till saken hör att även A hade ett barn, en flicka som var född i juni -82 men som han inte hade nån särskild kontakt med pga olika omständligheter, han var endast ihop med flickans mamma under en kort tid).
Vårt liv tillsammans under de följande åren kan man nog beskriva som en "bergodalbana", men vi höll envist fast vid varandra! Mina grabbar tog han till sitt nittonåriga hjärta direkt, åh vad de lekte mycket ihop de tre, A som var så ung hade mycket "springibenen" kvar och det visade sig vara en lyckträff för grabbarna som inte hade någon kontakt med sina "spermadonatorer"! En sak som jag aldrig kommer att glömma är orden han tröstade mig med, när jag ibland grät över att vi aldrig skulle få några gemensamma barn, han sa alltid: "Men W, VI har ju två barn"!!!
1985 kände vi att det var dags att flytta från stan, börja om på nytt på "bondvischan" och göra ett sista försök att på något sätt kanske få ett barn ihop, vi började prata om insemination som troligtvis var vår enda chans. Vi flyttade och strax innan påsk 1986 beställde vi och fick tid hos en kvinnlig privatläkare i Linköping. Vi kom dit och det utfördes vissa kontroller och prov (jag kan ju avslöja att min man inte var så värst glad åt det ena provet iaf), och vi fick berätta vår "historia". Oddsen var ju inte på vår sida, det förstod vi naturligtvis men en process inleddes trots allt.
Ta tempen varje morgon vid samma tidpunkt var en del av det hela, och min stackars man fick åka till Linköping snabbt som tusan med "fickvarm"( ja ni vet vad jag menar), för att kolla hastighet och mängd på de små rackarna! Blev det så en "topp" på feberkurvan så var det bara att "köra på", lust eller inte spelade ingen som helst roll, det var "toppen" på kurvan som bestämde sånt! Vi trodde ju naturligtvis att vi skulle få hålla på så år ut och år in!
Men så blev inte fallet! Jag har än idag ingen som helst förklaring till att det blev som det blev, läkarna var lika förvånade de men fakta är fakta och på något sätt så blev jag gravid den våren, vi hade inte skyddat oss en enda gång sedan vi träffade varandra ca fyra år tidigare! (Efteråt har jag alltid trott att min farmor hade ett finger med i spelet, hon satt nog där på sitt moln i himlen o sa: "Jag ska hjälpa dig att bli med barn, en flicka den här gången, det var väl fasen om det inte skulle bli det, du glömmer väl inte att du lovat din gamla farmor att hon ska få heta MALIN?) Ja jag tror faktiskt att det var så det gick till, någon annan förklaring har jag inte som sagt...
Nu gick jag händelserna lite i förväg men sånt händer ibland...
Nåväl, vid nästa "topp" skulle vi ha samlag, ringa till läkaren och åka dit "oduschade", detta för att se om vi passade ihop, eller helt enkelt om de små ärtskotten ville simma i mig! Tillfället kom och en vacker dag gjorde vi allt som vi skulle göra men tyvärr var vår läkare i fjällen på påsklov med sina barn just då så vi fick skjuta fram det till nästa "topp"! Luften gick ur mig lite där men det var ju bara att acceptera!
Jag fortsatte att ta tempen men det kom ingen ny "topp", mensen uteblev och jag tyckte jag var lite "svullen" på magen (det har synts mycket tidigt på mig att jag varit gravid alla gånger), och jag skrev i min dagbok: "Allt är försenat och magen är svullen, jag är nog skengravid haha"...
Jag har både dagboken och feberkurvsdiagrammet kvar, lite kul faktiskt, Malin har sett dem och de blir hennes en dag...
Jag lämnade in grav.test hos barnmorskan i S-köping, dagen efter ringer de därifrån och säger att det visade positivt! "NEJ", skrek jag rätt in i luren, jag kan inte bli gravid! Rösten i luren sade då:"Är inte det här ditt personnummer "? "JO", svarade jag chockad, "JA MEN DÅ ÄR DU GRAVID"!!! Jag ringde till A på jobbet och sa att vi skulle ha barn men då blev han så chockad att han trodde jag ljög för honom! Jag kan lova att det var snurrigt hos oss ett bra tag!
Efter några veckor började jag få ont i höger sida, ner mot ljumsken förstås och blev helt nojig o trodde det var ett X igen! Ringde både Norrköping och Söderköping för att få ett tidigt ultraljud men de viftade bara bort min oro trots att jag förklarade vad som hänt mig tidigare. Då ringde jag den kvinnliga läkaren i Linköping och sa att jag visat positivt på urinprov men att jag hade ont och var rädd att det skulle sitta fel även den här gången. Hon sa att vi kunde få komma på ultraljud i v. 8, de kunde inte se något innan den veckan, i varje fall inte 1986!
Jag blev glad naturligtvis att min oro blev tagen på allvar, samtidigt var jag skräckslagen över att få se var "det" satt!
Sagt o gjort, i vecka åtta åkte vi till Linköping för ultraljud och jag kan inte beskriva hur det kändes när jag på skärmen såg en liten "fläck" och den lilla "fläcken" satt där den skulle, dvs i livmodern! Då som först berättade vår läkare vad hennes manlige kollega sagt när hon berättat om mig och min situation, "Det förstår du väl att det inte kan sitta där det ska"! Men det gjorde det och från den dagen blev jag kallad "mirakelmamman av de båda läkarna! Vi fortsatte där hela graviditeten, jag hade fått så stort förtroende för vår läkare där, vilket man inte kan påstå att jag hade för dem i N-köping och S-köping!
Min barnmorska (B), hade jag i S-köping , hon hade vid ett tillfälle på en konferens berättat om mig för ett par läkare, de hade bara skakat på huvudet och trott att hon missförstått min situation, "det förstår du väl B att man inte kan bli gravid med en äggstock till vänster och en ärrad äggledare till höger"?? Men så var det och det bästa beviset för det är nu 22 år och själv mamma!
Nej nu orkar jag inte mer, ni får vänta ett tag till på DEL 4.
...Nu har vi kommit till slutet av april -82 (nu går det snabbt), jag och två kompisar (J & L), hamnade på en fest där jag direkt får syn på en "spoling" med långt ljust hår som sitter o halvsover i en fåtölj med en ölflaska i handen, jag visste vem han var genom mina yngre bröder samt ryktesvägen. Fråga mig inte vad som hände men jag blev störtförälskad i honom på direkten, vände mig till mina vänner och sa: "Honom ska jag ha, vi kommer att gifta oss en dag men vi får inga egna barn tyvärr", exakt så sa jag till dem! De flinade lite mot mig o sa ungefär så här: "Jaja, det ordnar sig nog ska du se"...
...Nu hoppar jag över lite detaljer, de kommer i min andra berättelse såsmåningom men i början av Juli blev vi "ihop" som det hette då! Vissa tyckte det var jättekul ( bl a med tanke på vad jag sagt på den där festen), andra tyckte väl mindre om det...En viss förståelse kan jag ha för de som tvivlade, jag var ju trots allt ca 7 ½ år äldre än honom och hade två ungar med mig i bagaget dessutom! (Till saken hör att även A hade ett barn, en flicka som var född i juni -82 men som han inte hade nån särskild kontakt med pga olika omständligheter, han var endast ihop med flickans mamma under en kort tid).
Vårt liv tillsammans under de följande åren kan man nog beskriva som en "bergodalbana", men vi höll envist fast vid varandra! Mina grabbar tog han till sitt nittonåriga hjärta direkt, åh vad de lekte mycket ihop de tre, A som var så ung hade mycket "springibenen" kvar och det visade sig vara en lyckträff för grabbarna som inte hade någon kontakt med sina "spermadonatorer"! En sak som jag aldrig kommer att glömma är orden han tröstade mig med, när jag ibland grät över att vi aldrig skulle få några gemensamma barn, han sa alltid: "Men W, VI har ju två barn"!!!
1985 kände vi att det var dags att flytta från stan, börja om på nytt på "bondvischan" och göra ett sista försök att på något sätt kanske få ett barn ihop, vi började prata om insemination som troligtvis var vår enda chans. Vi flyttade och strax innan påsk 1986 beställde vi och fick tid hos en kvinnlig privatläkare i Linköping. Vi kom dit och det utfördes vissa kontroller och prov (jag kan ju avslöja att min man inte var så värst glad åt det ena provet iaf), och vi fick berätta vår "historia". Oddsen var ju inte på vår sida, det förstod vi naturligtvis men en process inleddes trots allt.
Ta tempen varje morgon vid samma tidpunkt var en del av det hela, och min stackars man fick åka till Linköping snabbt som tusan med "fickvarm"( ja ni vet vad jag menar), för att kolla hastighet och mängd på de små rackarna! Blev det så en "topp" på feberkurvan så var det bara att "köra på", lust eller inte spelade ingen som helst roll, det var "toppen" på kurvan som bestämde sånt! Vi trodde ju naturligtvis att vi skulle få hålla på så år ut och år in!
Men så blev inte fallet! Jag har än idag ingen som helst förklaring till att det blev som det blev, läkarna var lika förvånade de men fakta är fakta och på något sätt så blev jag gravid den våren, vi hade inte skyddat oss en enda gång sedan vi träffade varandra ca fyra år tidigare! (Efteråt har jag alltid trott att min farmor hade ett finger med i spelet, hon satt nog där på sitt moln i himlen o sa: "Jag ska hjälpa dig att bli med barn, en flicka den här gången, det var väl fasen om det inte skulle bli det, du glömmer väl inte att du lovat din gamla farmor att hon ska få heta MALIN?) Ja jag tror faktiskt att det var så det gick till, någon annan förklaring har jag inte som sagt...
Nu gick jag händelserna lite i förväg men sånt händer ibland...
Nåväl, vid nästa "topp" skulle vi ha samlag, ringa till läkaren och åka dit "oduschade", detta för att se om vi passade ihop, eller helt enkelt om de små ärtskotten ville simma i mig! Tillfället kom och en vacker dag gjorde vi allt som vi skulle göra men tyvärr var vår läkare i fjällen på påsklov med sina barn just då så vi fick skjuta fram det till nästa "topp"! Luften gick ur mig lite där men det var ju bara att acceptera!
Jag fortsatte att ta tempen men det kom ingen ny "topp", mensen uteblev och jag tyckte jag var lite "svullen" på magen (det har synts mycket tidigt på mig att jag varit gravid alla gånger), och jag skrev i min dagbok: "Allt är försenat och magen är svullen, jag är nog skengravid haha"...
Jag har både dagboken och feberkurvsdiagrammet kvar, lite kul faktiskt, Malin har sett dem och de blir hennes en dag...
Jag lämnade in grav.test hos barnmorskan i S-köping, dagen efter ringer de därifrån och säger att det visade positivt! "NEJ", skrek jag rätt in i luren, jag kan inte bli gravid! Rösten i luren sade då:"Är inte det här ditt personnummer "? "JO", svarade jag chockad, "JA MEN DÅ ÄR DU GRAVID"!!! Jag ringde till A på jobbet och sa att vi skulle ha barn men då blev han så chockad att han trodde jag ljög för honom! Jag kan lova att det var snurrigt hos oss ett bra tag!
Efter några veckor började jag få ont i höger sida, ner mot ljumsken förstås och blev helt nojig o trodde det var ett X igen! Ringde både Norrköping och Söderköping för att få ett tidigt ultraljud men de viftade bara bort min oro trots att jag förklarade vad som hänt mig tidigare. Då ringde jag den kvinnliga läkaren i Linköping och sa att jag visat positivt på urinprov men att jag hade ont och var rädd att det skulle sitta fel även den här gången. Hon sa att vi kunde få komma på ultraljud i v. 8, de kunde inte se något innan den veckan, i varje fall inte 1986!
Jag blev glad naturligtvis att min oro blev tagen på allvar, samtidigt var jag skräckslagen över att få se var "det" satt!
Sagt o gjort, i vecka åtta åkte vi till Linköping för ultraljud och jag kan inte beskriva hur det kändes när jag på skärmen såg en liten "fläck" och den lilla "fläcken" satt där den skulle, dvs i livmodern! Då som först berättade vår läkare vad hennes manlige kollega sagt när hon berättat om mig och min situation, "Det förstår du väl att det inte kan sitta där det ska"! Men det gjorde det och från den dagen blev jag kallad "mirakelmamman av de båda läkarna! Vi fortsatte där hela graviditeten, jag hade fått så stort förtroende för vår läkare där, vilket man inte kan påstå att jag hade för dem i N-köping och S-köping!
Min barnmorska (B), hade jag i S-köping , hon hade vid ett tillfälle på en konferens berättat om mig för ett par läkare, de hade bara skakat på huvudet och trott att hon missförstått min situation, "det förstår du väl B att man inte kan bli gravid med en äggstock till vänster och en ärrad äggledare till höger"?? Men så var det och det bästa beviset för det är nu 22 år och själv mamma!
Nej nu orkar jag inte mer, ni får vänta ett tag till på DEL 4.
Kommentarer
Trackback
