..Ingen dans på rosor..

DÅ VAR DET DAGS... ...att börja blogga då!! Kan väl inte vara så värst svårt för en som skrivit dagbok i många år tänkte jag nyss, men nu blev det helt "blankt" i knoppen!! Men jag gör ett försök iallafall... Den här dagen upplever jag med blandade känslor... Det är idag tretton månader sen min yngsta lillebror somnade in, eller rättare sagt, alla livsuppehållande apparater stängdes av en efter en. En stor stark 45-åring som jobbat sen han var tretton fick nån konstig lungsjukdom som heter BOOP (förkortning), ingen medicin hjälpte, syresättningen i lungorna blev bara sämre o sämre, det fanns inget annat att göra än att låta honom somna in, det var för övrigt hans egna vilja, han ville inte ligga som en grönsak i flera år!! Han efterlämnade fru, tre barn, tre barnbarn och så mig, brorsan o vår mor samt ett stort antal vänner... Livet är orättvist ibland, förstår inte varför sånt här måste hända, men himlen behövde väl en rolig kille just då... Jag o brorsan var hos vår lillebror på förmiddagen den 15 juni 2007 o sa farväl, han låg lätt nedsövd och förutom alla slangar så såg han precis ut som vanligt, jag sa: "Hej lillebror det är Wivi, syrran är här", och då försökte han öppna ögonen & han nickade lite med huvudet, då förstod jag att han hörde mig och det kändes bra. Vi var inte kvar när de stängde av men hans fru, barnen & vår mor var där in i det sista...Jag hade aldrig klarat av att stanna kvar, det var tillräckligt jobbigt ändå, men jag beundrar dem som gjorde det... Ja idag har det alltså gått tretton månader sen dess och varje den femtonde kommer tankarna tillbaka lika plågsamt som om det vore igår det hände... Jag saknar DIG så oerhört mycket och det gör så ont i själen när jag tänker på varför just du skulle drabbas av denna djävulska sjukdom som på kort tid tog ditt liv. Du lämnade ett stort tomrum efter dig, du fattas oss lillbrorsan!!! (Jag ska sjunga "Lille John Blund" för dig ikväll som jag brukade göra när du var liten...)